Våra bönder i det traditionella jordbruket gör ett bra jobb och producerar bra mat på ett miljömässigt bra sätt. Vår närproducerade mat från det konventionella jordbruket har vad vi behöver.

I det kommunala kostpolitiska programmet angavs tidigare: andelen ekologiska livsmedel skall följa regeringens aktuella mål för de offentliga måltiderna  – målet är 60% skall vara ekologiskt 2030.

Ett sådant mål skulle kraftigt öka kommunens livsmedelskostnader men skulle inte ge några effekter på miljö eller hälsa. I kommunstyrelsen yrkade jag att skrivningen skulle strykas. Jag vill ge vår kostchef fria händer att köpa in och ta ansvar för att vi får de bästa livsmedlen utan styrningen mot ekologiska livsmedel.

Den liberala inställningen är klar – bra mat för människa och miljö. En grund för detta är att maten som många gånger är globalt producerade skall kontrolleras inom EU av EU:s veterinärmyndighet som vi vill förstärka. Korrekta märkningar av innehåll – vi måste komma tillrätta med matfusket. Vi är också helt inne på klimatmärkning av maten. När vi kommer till frågan om den ekologiska maten så är vi som vanligt liberalt inkluderande av alla synpunkter och säger att vissa människor vill ha ekologiska odlingar för den maten främjar hälsan och klimatet, andra menar att det konventionella jordbruket är effektivare och och klimatsmartare om vi tar hänsyn till mängden mat som produceras och vi behöver fördubbla matproduktionen till 2050 om vi skall kunna föda jordens befolkning. Den liberala ståndpunkten är att vi gärna ser ekologisk mat men vi vill att konsumenterna skall styra efterfrågan inte politiskt uppsatta mål.

En stor fråga är den lokalt producerade maten – närproducerat. Jag är positiv till att stötta det närproducerade men är samtidigt en anhängare av frihandel som inte begränsar t.ex utvecklingsländernas möjligheter att sälja sina jordbruksprodukter till oss.

Timbro – genom författarna Wallén och Wiberg har analyserat världshandelns utveckling och de anger bl.a. följande om ”icke tariffiära handelshinder” :  Det kan handla om tvingande lokala regler, svårmotiverade säkerhetskrav, nya regler för standardisering som inte syftar till att underlätta för import och export utan tvärtom gör det svårare att sälja och köpa över gränserna.

Wallén och Wiberg anger – Här utmärker sig inte det frihandelsvänliga Sverige positivt. Krav på närproducerat i upphandlingsregler och myndighetsaktivism kring livsmedelsimport är bara några exempel – allt leder sammantaget till dyrare produkter, sämre utbud och minskat välstånd. Får vi en borgerlig regering efter nästa val måste Alliansen inte bara stå upp för frihandeln principiellt utan även ställa sig ett antal kritiska frågor om varför regelkrånglet har tillåtits skena iväg som det gjort:

Är de livsmedel som produceras i dag verkligen så oerhört mycket farligare än de var för tio år sedan, att det kan motivera den plötsliga regleringsfrenesin? Är konsumenterna så mycket sämre informerade att de inte kan anförtros en större möjlighet att själva välja? Vill vi ha ett näringsliv som lär sig att tjäna pengar på regelarbitrage i stället för produktivt arbete?

Är det konventionella jordbruket och import av livsmedel så farligt. Jo säger många – bekämpningsmedlen är visserligen låga och under gränsvärdena sett till livsmedel för livsmedel men den cocktaileffekt som uppstår är mycket farlig – eller? Nej – risken bedöms som obefintlig. Enligt de mätningarna som gjorts enligt den sk. hazard-index metoden och den data som finns avseende avseende växtskyddsmedel och officiella siffror på uppmätta ämneshalter i livsmedel  så är de ADI nivåer (acceptabel daglig dos av bekämpningsmedel är risken så gott som  obefintlig. Effekten av coktail effekten motsvarar en kopp kaffe i månaden.

Så enligt de danska data som studien bygger på och som presenteras i tidskriften Food and Chemical Toxicology så är risken att påverkas av bekämpningsmedel  i våra livsmedel i praktiken helt obefintlig. Problemet är ineffektiviteten i det ekologiska jordbruket – inte att bekämpningsmedel används i det konventionella jordbruket.

Dag Hardyson, liberalerna